Kroppsövningarnas fysiologi / av Ferdinand [sic] Lagrange ; översatt och delvis bearbetad av Gunnar Frostell.

  • Lagrange, Fernand, 1846-1909.
Date:
1914
Catalogue details

Licence: In copyright

Credit: Kroppsövningarnas fysiologi / av Ferdinand [sic] Lagrange ; översatt och delvis bearbetad av Gunnar Frostell. Source: Wellcome Collection.

    23/362 (page 21)
    Under j akt ser man mângen gang sârade djur utfôra de mest egendomliga rorelser. En rapphôna, som fâtt ett hagel i en viss del av skallen, hôjer sig plôtsligt râtt upp i luften och faller sedan dôd ned. En dag iakttog jag en skjuten hare, soin hastigt bôrjade snurra runt. Rôrelsen skedde omkring hans làngdaxel, d. v. s. han syntes pâ visst sâtt rôra sig omkring en stâng, som borde ha genomborrat honorn frân huvud till svans. I forsta dgonblicket trodde jag, att den skjutna haren ville springa sin vâg, men blev mycket ôverraskad av det drumliga sâtt, pâ vilket han sôkte undkomma mig. Jag kunde dock snart overtyga mig om, att hans egendomliga evolu- tioner voro fullstândigt omedvetna. De berodde pâ en alldeles sâr- skild orsak. Haren hade fâtt ett hagel i huvudet, och detta hade trâffat en viss del i lilla hjârnan. Den chock, som hjàrnnervernas trâdar fâtt, hade retat samtliga de muskler, med vilka de stodo i fôrbindelse, och dessa muskler hade genom sin sammandragning tvingat djuret till nâmnda snurrande rôrelse, i vilken hans hjârna icke hade nâgon del. Andra hjârnskador kunna medfôra andra, icke mindre konstiga rôrelseeft’ekter. Sâ kan man t. ex. genom att infora en nâl pâ vissa stâllen i hjârnan framkalla en rôrelse, vilken man givit betecknin- gen cirkusrôrelse, emedan djuret bôrjar rôra sig, icke omkring sig sjâlv, utan liksom cirkushâsten i en cirkel. Dessa rorelser âro ânnu otillfredsstâllande fysiologiskt fôrkla- rade, men de bevisa dock, att en pâ en viss, avgrânsad punkt i hjâr- nan lokaliserad retning samtidigt kan framkalla en kontraktion i fiera muskelgrupper. Detta môjliggôres dàrigenom, att ett stôrre antal nervtrâdar, vilka utstrâla till olika muskler, kunna utspringa frân samma be- grânsade omrâde i hjârnsubstansen. Pâ detta sâtt kan en retning, som blott trâffar en liten del i organet, samtidigt ôverfôras pâ ât- skilliga muskelgrupper, pâ samma sâtt som en enda tryckknapp i ett enkelgrenat nàt av ledningstrâdar kan bringa fiera elektriska klockor att ringa pâ en gâng. Ar 1874 pavisade Ferrier, att man genom elektrisk retning pâ vissa hjârnvindlingar hos fôrsôksdjuret kan framkalla rorelser i savâl ôgonen, tungan som halsen. Han kallade dessa punktcr i hjàr-